En pionjärer inom kajakpaddling

Min granne, Bengt Sjöqvist, född 1912 nu 90 år, har berättat för mig att han paddlade till Åland i början av 30-talet. Kan inte säga vilket år det var men han var drygt 20.

För att ta det från början. Han umgicks med Oscar Svärd och Sixten Andersson och var då 10 – 12 år. Sixten och Oscar hade varsin liten kajak som Sixtens pappa hade snickrat till .Han var verkmästare på Saltsjöbadens snickerifabrik. Bengt Sjöqvist fick låna kajakerna och intresset vaknade. Bengts farbror som också var verksam inom snickeribranschen, byggde en liten kajak till Bengt i storlek motsvarande våra forskajaker i dag.

Nu vid 15 – 16 års ålder ville han bygga en egen och pappan som också hade sin arbetsplats på snickerifabriken  hyvlade till spanten som sedan skruvades ihop på insidan med tvärgående ribbor. På detta spändes en kvarnduk som inoljades och på detta sätt spändes duken och blev tät.

Bengt satt i en påse som var spänd mot sittbrunnen bara för att inte blöta ner utrustningen som var nerstuvad och dessutom hade han ett kapell. Alla denna utrustning hade sytts av hans mor.

En tur han gjorde var Södertörn runt och vid slussen så fick han hjälp med att lyfta över till Mälarvattnet. Något tält hade han inte vid denna färd utan det var att krypa in under något träd. Han hade ett enkelt spritkök med självtryck som kom av förvärmning.

När utrustningen skulle stuvas i kajaken gjordes det först i sjösäckar, även dessa sydda av sin mor,  så sköts dessa in med paddeln på ribborna och drogs ut med ett lina.

Mycket ofta paddlade Bengt ut till Utö för att fiska med en kamrats pappa  Karl Larsson. Bengt är även en inbiten fiskare. En höst så gav de sig ut på förmiddagen och skulle vara tillbaka vi 16 tiden men kom då inte förrän kl 10 på kvällen, Karls fru Stina var orolig och förbannad för maten som stod framme vid 4 tiden. Orsaken var att de hade fått så mycket fisk framförallt gädda att de inte kunde sluta. När de ätit stack de ut igen och med mer fisk för att passa ångbåten Saltsjön som skull ta fisken till stan. De hade fått fisk för motsvarande Karls årslön, Stinas ilska hade då lagts sig.
 

En gång i Fällström så höll han på att bli påkörd av en större motorbåt. Det var en kvinna som körde hon tittade på annat, såg också att mannen bryskt tog bort henne från rodret. Bengt blev helt genomblöt av bogvågen så nära var båten.

Mot Åland gick färden via Fällström, Möja och Söderarm till Mariehamn. Stannade till vid Ålands angöringsfyr för att vila. Väl i Mariehamn så lade han till där Vikingaterminalen nu ligger. Det var inte utbyggt vid den tiden. Ålänningarna ville inte att han skulle lägga kajaken där för den kunde bli stulen, när han var i staden.

Träffade 2 grabbar i en segelbåt, som han fick bo hos under däck, det var dåligt väder. Kamperade hos dom i 2 dagar.

Den dagen när han skulle paddla hem fick han höra att Finska Kryssarklubben skulle segla samma väg och då räknade han med att få sällskap. Han for i väg men vad han inte visse var att det var kulingvarning på Ålandshav och Kryssarkluppen stannade kvar. Det var när Bengt var ute på öppet vatten som blåsten satte in och det var med möda som han i nordlig vind kom i lä av Söderarm. Fyrmästaren sa att kanotister och några andra båtfarare måste vara tokiga. Blev kvar några dagar och umgicks med fyrvaktarna och deras familjer. Hade även ett av passen uppe i fyren. När han sedan gav sig av  kryssande han i lä mellan öarna mot Möja och till Kalle på Utö. När fisket var avklarat så blev det via Erstaviken, Fällström och fram till Morabergsviken i Saltsjöbaden.. Det var en tur på drygt 14 dagar.

Bengt har många gånger tittat på våra moderna kajaker och med lite känsla att något liknande skulle han haft på sin tid.